sussaneblomqvist

Alla människor unga som gamla hamnar i mellanåt i svackor. (Vissa oftare en andra). När något inte går lika lätt som det brukar och det känns som vi jobbar i uppförsbacke precis hela tiden är det lätt att tappa glädjen och motivationen.. Vilket leder till tristess. När de vi håller på med inte är roligt har vi inte heller någon lust att utföra det. Ganska logiskt... Men det är nämnligen såhär att vi människor är bäst i världen på att bryta ner oss själva. (Skönt att man är bäst på nått). Skämt och sido. Vi går och ältar varför och inbillar oss att vi inte kan eller tappat de helt..Vi känner en press som gör att vi sätter ännu mer käppar i hjulen i stället för att fokusera på möjligheterna och sakerna vi faktiskt redan har och har lärt oss. Med det menar jag inte att man ska sluta sträva efter mer utveckling, Glädje, Kärlek eller annat. Men om vi inte uppskattar och känner tacksamhet över det vi har kommer vi aldrig att känna oss nöjda med den utveckling vi får. Det är något jag själv jobbat med som tusan men aldrig riktigt kommit till insikt med. Vi människor gillar att jaga, sträva efter mer. Vi blir aldrig riktigt nöjda?. Medgångar smakar gott.. Det vill vi ha mer av!! Det stärker en som människa. Men så fort det kommer minsta lilla motgång faller vi ihop som ett korthus. Det menas att vårt självförtroende är bra men självkänskan är låg. Låt mig då presentera er för balansgången.. Den är bra att vara kompis med. När man väl hittat mittpunkten är det ganska svårt att vippa över. Om det skulle ske en liten gungning åt något håll är de rätt lätt att bara ta ett kliv i rätt riktning. (Om jag vet vart jag ska placera foten).  Jag står fortfarande och vinglar fram och tillbaka. Men det verkar helvärt att jobba på iaf.

God natt.